När vi påbörjade projektet visste vi att det skulle uppstå många frågor och krävas många beslut. En tillbyggnad är väl ett av de större projekt man kan ge sig på över huvud taget, och nu har vi verkligen tagit fan i båten. Och kommit en bra bit ut på sjön dessutom.
De senaste dagarna har det hänt en hel del, och jag har helt enkelt inte haft tid att sätta mig och blogga om allting eftersom det har varit diskussioner, beslut, ångest, undran, lättnad, och sedan har allting börjat på nytt igen, fast i någon annan del av projektet. Att dra igång ett byggprojekt av den här digniteten är som att öppna Pandoras ask. Massor av fasor uppenbarar sig, men längst ner i botten finns ändå hoppet kvar.
Så vad hände med vårt bjälklag som var 2,5 centimeter för högt? Jo, längst ner hade byggarna lagt en regel som var 4,5 centimeter tjock. Jag frågade om det var möjligt att på något sätt byta ut den mot en regel eller planka som var hälften så tjock istället. Hubba konfererade med sin snickare, och efter ett tag gick de med på att byta ut hela botten av bjälklaget.
Bytet gjordes genom att bjälklaget lossades bit för bit, en sektion lyftes, den tjocka regeln slogs bort, och en tunnare regel lades dit. Låter enkelt, eller hur? Det var det inte.
Bjälklag med tjock underregel. Cirka 2,5 centimeter för högt.
Bjälklag med tunn underregel. Cirka 2,5 centimeter lägre.
När så bjälklagshöjden var åtgärdad var det dags för nästa överraskning. På måndag skall vi få en stålbalk levererad. Den är drygt fem meter lång, och väger 400 kilo. Stålbalken är förstås ingen överraskning eftersom den funnits med i konstruktionsritningarna från början. Idag rev byggarna balkongen och trappan dit eftersom det snart är dags att bygga nästa bjälklag, alltså det som skall utgöra entréplanets tak och övervåningens golv. Mitt i detta bjälklag skall stålbalken sitta, för att hjälpa till att bära övervåningen och stötta takstolarna.
Hubba kontrollmätte entréplanets takhöjd, blev lite fundersam, kontrollmätte igen, och meddelade oss sedan att takhöjden kommer att bli sju centimeter lägre än vad den är i den gamla delen av huset. 2,33 istället för 2,40.
Jag och Cecilia tittade på varandra med stigande missmod. Varför måste det vara så här hela tiden? Och samtidigt visste vi ju att dagens bjälklag har helt andra dimensioner än vad som var brukligt på 30-talet. Men 2,33 i takhöjd? Kunde det verkligen vara rimligt? Vi konfererade med Hubba, som började fundera på eventuella ändringar i konstruktionen för att förbättra takhöjden. Jag kom att tänka på våra bekanta Hultmans en bit bort på Enskedefältet, som gjort precis motsvarande tillbyggnad på ett nästan identiskt hus för några år sedan. Efter ett telefonsamtal dit blev jag raskt inbjuden för att inspektera deras tillbyggnad.
Och gissa takhöjden på deras tillbyggda entréplan? Just det: 2,33. Snickarna hade gjort ett modernt bjälklag, och då blev det så. Och jag måste medge att jag aldrig tyckt att deras takhöjd känts särskilt låg.
När jag kom tillbaka hade Hubba ändå funderat ut ett sätt att få upp takhöjden till cirka 2,38. Det skulle innebära tätare centrumavstånd mellan golvbalkarna, som då dessutom måste göras något lägre än vad som var tänkt från början. Det fanns bara en uppenbar nackdel med detta: Stålbalken, som då måste bli cirka fem centimeter tunnare, är redan beställd och kapad, och därmed köpt. Till det facila priset av sextusen kronor plus moms. Men vi vill ändå prioritera rumskänslan, och då får det väl vara värt ett visst ekonomiskt lidande. Om inte Hubba lyckas avyttra balken på något klurigt sätt förstås. Hör gärna av er om ni behöver en stadig H-balk!
Men händer det inget bra då? Jodå, stommen är på väg upp, sakta men säkert.
Stomme på gång.
Var är balkongen?
Trappa nummer ett har tjänat ut, och ersatts av
trappa nummer två, som bär av neråt.
Och idag var jag iväg till Farmor och Farfar med två dörrar som vi skall renovera i deras garage. Medan vi fikade visade Farmor ett fotoalbum från sent 30-tal, och lite gamla tidningsklipp som var relaterade till Enskedefältet, där hon bodde under större delen av sin barndom.
Farmor (min mamma, till höger i bild) vid plaskdammen i Vårflodsparken, anno 1938.
Bombflyg över Enskedefältet, samma år.
Det var inte alltid bättre förr. Särskilt inte när det regnade. Tidningsklipp från 1972.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar